valmöjligheter

fortsatt riktning åt jag har ingen aning. vägskyltar saknas. ingen som har lagt in destinationen i min gps. otrampad mark. resan är på egen hand. allt annat verkar så enkelt. förstår inte alla val som gör vägen framåt svårare än vad den behöver vara.

jag är inte omöjlig. inte elak. inte speciellt krävande.
så varför drar jag det kortaste strået?

sen sist

men låt oss plocka upp bollen nästan sisådär en tio år senare. låt oss fortsätta ungefär från där vi kastade in handduken senast men lägg på en massa års så kallad livserfarenhet och visa att vi blivit så jävla mycket smartare. eller låt oss åtminstone tro att så är fallet.

jag är här igen med en annalkande livskris runt hörnet. öronpinnen sa att saker rör sig i cykler. jag ger honom rätt i sitt antagande. när fyrtioår står runt hörnet så är det tidsenligt dags att ifrågasätta hela tillvaron en gång till.

på pappret är tydligen allting kosher. en ekonomi som är lika välartad som valfri lundsbergs-elev, ett långt fast förhållande, ett företag, en bostadsrätt och möbler som kostar som ett mindre lands bnp. på insidan är saker och ting inte riktigt lika städade. frågan om vem fan som är vem är precis lika obesvarad som alltid.

en gång i tiden kände jag saker. hade en passion. hade starka ideal. den obotliga romantikern.

idag har jag varit nollställd så länge så jag har glömt bort hur det är att bry sig. allt är förhandlingsbart. passion ersatt med profit. ideal ersätts med fakturerbara timmar. romantikern gör sig påmind när spotify väljer att slumpa fram något från dåtiden i veckans spellista.

om jag är nöjd? jag har allvarligt talat ingen jävla aning. de flesta människor har en tendens att återvända till något tryggt och beprövat när de är vilse. i mitt fall blir det tydligen en tio år gammal blogg. hello world!

brev till dåtiden

vissa kvällar återvänder jag för att försöka summera vem jag var där och då. eller kanske bara för att jag ska uppskatta min verklighet ännu mer. det var en lång resa. men fanimej när jag tittar tillbaka så ångrar jag inte ett skit. ibland överträffar verkligheten varenda taffligt hollywood-manus som någonsin har skrivits.

med risk för att låta nyfrälst så vågar jag åtminstone i nuläget påstå att det finns en plan och en mening med varenda handling som tog mig hit. inget lidande, ingen överdriven alkoholkonsumtion, ingen av de tusentals cigaretterna var i onödan.

en del saker bara vet man. jag må vara en av universums mer ambivalenta innevånare men några få saker har varit kristallklara. och jag visste ju. ibland trodde jag att jag hade gett upp. ibland tänkte jag att det var kört. att saker och ting skulle gulna och arkiveras. och jag vet fortfarande att det inte finns några garantier kring något som involverar någon annan än mig själv. och knappt då. men fan. oavsett hur historien utvecklas så har jag lärt mig något. når man instinktivt vet att något är rätt är logik totalt irrelevant. ge aldrig upp. och var aldrig rädd för att misslyckas.

tack för mig.

resolution

men medan jag efter sisådär en tre fyra öl promenerade hem samma sträcka som varje dag de senaste åren så började jag fundera på dig igen.

men, denna gången var du långt borta. mycket längre än vad du någonsin varit tidigare. på ett både befriande och sorgligt vis. i nästan fem år har du varit min väg ut, min plan b och plötsligt var du inte längre ett realistiskt alternativ.

när jag passerade pizzerian, som numera uppgraderats till en restaurang, där du berättade om din framtid, och där allt tog ett slut, och vi gick hem, och jag kedjerökte på balkongen, och lyssnade på låten om jesus och en massa annat, medan du sov eller åtminstone försökte, så ansträngde jag mig verkligen för att få dig till samma ouppnåeliga plats som du haft alldeles för länge. men, det gick helt enkelt inte. du var den första och den största. då. men inte nu.

ett helt nytt liv med en helt ny verklighet har sprungit ikapp mig, men jag har varit så upptagen så att jag helt enkelt inte förstått.

det finns en ny vardag. fast mer än vardag. kanske någon sorts ny verklighet som jag missat. jag hälsar mig själv välkommen och inser att det kanske inte blir så tomt som jag trodde.

snoof

jag vaknade några dagar innan jul. jag vaknade i ett vitt rum där vi brukade sova tillsammans. fast du var inte där. hela tiden visste jag. varenda en av de där tio månaderna så visste jag ju egentligen hur det låg till. men jag ville aldrig erkänna det. förnekelse. även när det hela egentligen var så uppenbart. jag visste vad du kände för honom. jag visste att det aldrig kunde bli jag. ändå valde jag att fortsätta. ända tills den dagen. svart på vitt. med dina egna ord.

om jag hade vetat hur mycket allt detta skulle komma att prägla allting som skulle komma efter. om jag vetat att jag skulle vara en annan människa när allting var över. om jag hade vetat hur mycket olycka detta skulle sprida till de jag älskat efter dig. då hade jag antagligen hatat ännu mer än vad jag gjorde just då.

en söndageftermiddag sju år senare spontan-googlar jag ditt namn.
av alla trasiga människor jag träffat kommer du alltid vara den trasigaste. därför kunde jag inte låta bli att le när jag såg att du skulle gifta dig. det ger mig hopp. att till och med du kan hitta hem.

lördag

ihopkrupna i soffan ser vi 3x45 minuter död på en datorskärm.
jag går ut och röker mellan. vi pratar och du säger att du inte vill bli så ledsen igen. inte jag heller svarar jag. aldrig igen.

när de sista minuterna passerat går du.
när dörren stängts, känns rummet tommare än på länge.

mycket tommare.

sms

hej xxxxx, tack för skivan.
du är en fin människa.
sköt om dig, kram xxxxx