brev till dåtiden

vissa kvällar återvänder jag för att försöka summera vem jag var där och då. eller kanske bara för att jag ska uppskatta min verklighet ännu mer. det var en lång resa. men fanimej när jag tittar tillbaka så ångrar jag inte ett skit. ibland överträffar verkligheten varenda taffligt hollywood-manus som någonsin har skrivits.

med risk för att låta nyfrälst så vågar jag åtminstone i nuläget påstå att det finns en plan och en mening med varenda handling som tog mig hit. inget lidande, ingen överdriven alkoholkonsumtion, ingen av de tusentals cigaretterna var i onödan.

en del saker bara vet man. jag må vara en av universums mer ambivalenta innevånare men några få saker har varit kristallklara. och jag visste ju. ibland trodde jag att jag hade gett upp. ibland tänkte jag att det var kört. att saker och ting skulle gulna och arkiveras. och jag vet fortfarande att det inte finns några garantier kring något som involverar någon annan än mig själv. och knappt då. men fan. oavsett hur historien utvecklas så har jag lärt mig något. når man instinktivt vet att något är rätt är logik totalt irrelevant. ge aldrig upp. och var aldrig rädd för att misslyckas.

tack för mig.