resolution

men medan jag efter sisådär en tre fyra öl promenerade hem samma sträcka som varje dag de senaste åren så började jag fundera på dig igen.

men, denna gången var du långt borta. mycket längre än vad du någonsin varit tidigare. på ett både befriande och sorgligt vis. i nästan fem år har du varit min väg ut, min plan b och plötsligt var du inte längre ett realistiskt alternativ.

när jag passerade pizzerian, som numera uppgraderats till en restaurang, där du berättade om din framtid, och där allt tog ett slut, och vi gick hem, och jag kedjerökte på balkongen, och lyssnade på låten om jesus och en massa annat, medan du sov eller åtminstone försökte, så ansträngde jag mig verkligen för att få dig till samma ouppnåeliga plats som du haft alldeles för länge. men, det gick helt enkelt inte. du var den första och den största. då. men inte nu.

ett helt nytt liv med en helt ny verklighet har sprungit ikapp mig, men jag har varit så upptagen så att jag helt enkelt inte förstått.

det finns en ny vardag. fast mer än vardag. kanske någon sorts ny verklighet som jag missat. jag hälsar mig själv välkommen och inser att det kanske inte blir så tomt som jag trodde.