snoof

jag vaknade några dagar innan jul. jag vaknade i ett vitt rum där vi brukade sova tillsammans. fast du var inte där. hela tiden visste jag. varenda en av de där tio månaderna så visste jag ju egentligen hur det låg till. men jag ville aldrig erkänna det. förnekelse. även när det hela egentligen var så uppenbart. jag visste vad du kände för honom. jag visste att det aldrig kunde bli jag. ändå valde jag att fortsätta. ända tills den dagen. svart på vitt. med dina egna ord.

om jag hade vetat hur mycket allt detta skulle komma att prägla allting som skulle komma efter. om jag vetat att jag skulle vara en annan människa när allting var över. om jag hade vetat hur mycket olycka detta skulle sprida till de jag älskat efter dig. då hade jag antagligen hatat ännu mer än vad jag gjorde just då.

en söndageftermiddag sju år senare spontan-googlar jag ditt namn.
av alla trasiga människor jag träffat kommer du alltid vara den trasigaste. därför kunde jag inte låta bli att le när jag såg att du skulle gifta dig. det ger mig hopp. att till och med du kan hitta hem.

lördag

ihopkrupna i soffan ser vi 3x45 minuter död på en datorskärm.
jag går ut och röker mellan. vi pratar och du säger att du inte vill bli så ledsen igen. inte jag heller svarar jag. aldrig igen.

när de sista minuterna passerat går du.
när dörren stängts, känns rummet tommare än på länge.

mycket tommare.