exorcism

jag vill hålla andra på minst en armlängs avstånd. prata. gosa. knulla. tack och hej. då är jag säker. egot får bränsle. fortsätter att snurra ett tag till. men när jag faktiskt vill mer. eller åtminstone får för mig det så blir allt så jävla besvärligt. rädslan för att bli lämnad är starkare än något annat. inte ännu ett misslyckande. krossa mig inte. tvinga mig inte att ifrågasätta mig själv en gång till. jag fattade eld. jag gick genom helvetet. jag kom ut på andra sidan med brännskador. de läker sakta men ärren kommer alltid att vara kvar.

värme

arton timmars kollektiv andning och jag kanske kommer brinna upp och förkolna till en svart klump och ren jävla aska.

skyskrapa

har stått högst upp och ramlat etthundra femtio våningar rakt neråt och sett min egen hjärna splittras mot asfalten. trott att alla säkerhetslinor varit fastspända när de i själva verket inte ens fanns. jag klättrade fort eftersom jag trodde att längst uppe på taket så fanns allt som jag saknat. när jag trodde att jag hade nått toppen fick jag svindel och ramlade. efter att jag samlat ihop mina egna kroppsdelar i plastpåsar tog det flera år att sätta ihop dom. ärren blev fler och tydligare för varje gång. för jag lärde mig aldrig. jag klättrar fortfarande.

insikt

the earth is not a cold dead place

isolerad händelse

fallet från vågtoppen till dalen kommer att krossa varenda ben och mala hjärnan i småbitar. fråga kontras med svar som kontras med fråga ut i oändligheten. målar den mörkaste bilden över något som egentligen lyser klarare än på länge. visar technicolor på en svartvit skärm. utgår från djupet när det egentligen skulle räcka med att krafsa på ytan. sanningen är inte alltid alternativet att föredra.

när man levt för länge i mörker blir man bländad av solen. man sätter på sig mörka glasögon och klär sig i svart.