maritim

och egentligen är det hela bara så jävla skitlöjligt. bra i några timmar sedan någon liten grej som får gigantiska proportioner. sedan diskussioner som vara i flera dagar där vi försöker bryta ner konflikten i smådelar. vi kan kalla det kommunikationsmissar. vi kan leta orsaker till förbannelse utan att röra oss en millimeter. jag kan rannsaka mig själv. försöka hitta lösningar. andra sätt att nå fram. och varje jävla gång när jag tror jag hittat en lösning så kommer skiten tillbaka.

efter ett tag tappar jag engagemanget. jag känner mindre. det blir svårare och svårare att komma ihåg hur jävla fantastiskt jag faktiskt tyckte att allting var innan det bara small en dag. hur jag kan somna med ett stort jävla leende på läpparna och tänka att hon fanimej är en av de mest fantastiska människorna jag någonsin träffat till att vakna och känna att det mesta är jobbigt och bara går och väntar på nästa konflikt som leder till evighetslånga diskussioner om allt och ingenting.

total oförmåga att kommunicera kan inte bara uppstå över ett par dagar. några tecken borde ha synts även om jag då tolkade världen från min bästa sida. men verkligen inte ett enda. antagligen är det därför jag har stannat kvar denna månaden och inte avslutat det. ett litet jävla halmstrå någonstans med ett svagt litet löfte om att saker och ting faktiskt kan bli fantastiska igen. men för varje jävla konflikt blir löftet svagare och svagare för att sakteligen tonas ut till ingenting.

jag har tvingats visa mina absolut sämsta sidor. jag har tappat respekt. och jag är jävligt tveksam till om det går att hitta tillbaka dit igen. men okej, en sista chans. låt det bära eller brista. jag lägger min bästa sida till, lägger allt bakom mig för några timmar och ifall jag ser minsta lilla jävla antydan till den skönhet jag såg för bara en månad sedan så vet jag att det var värt det.